Efter en vilovecka känner man sig som en ny människa. När det sista träningspasset på den förra perioden var avverkat kände jag mig otroligt mör efter tre veckors hård träning. Viloveckan hade sällan varit så emotsedd. På den första dagen på viloveckan checkade jag in hos ElitRehab där firma Solberg/Swärd utövade någon sorts fribrottning mot min sargade kropp. Efter 40 minuters brytande och bändande hade de rätat ut varenda krokig led som jag hade, och redan efterföljande dag hade en del krämpor börjat försvinna. Efter ytterligare några dagar kändes kroppen riktigt bra, och ett lätt rörlighetspass gjorde att man var återigen redo att köra igång på en ny träningsperiod. Under viloveckan körde vi också ett pass med lite tester som visade att jag är på rätt väg. Resultaten var helt i nivå med vad jag har gjort som bäst under denna period på året.
Vi tränar oftast i treveckorsblock med en veckas vila därefter. Historien ovan illustrerar ganska bra hur det brukar vara när man tränar hårt. Sakta bryter man ner kroppen med snabb löpning, tung styrketräning och tuffa hopp och under de sista dagarna på den sista veckan så brukar kroppen protestera mot det mesta. Men, under en vilovecka när man bara tränar enstaka pass och unnar sig någon behandling extra så kommer krafterna sakta tillbaka. Det brukar märkas extra bra på det första sprintpasset när man som en yster kalv börjar springa igen med en fräsch kropp. Det är lätt att det går lite extra fort då.
I morgon börjar vecka två av tre i den nya träningsperioden. Den första veckan gick bra men blev lite hackig på grund av en förkylning. Acceleration är fortfarande viktigt och nu har man tid och utrymme att jobba med små tekniska detaljer. Denna vecka blir också lite annorlunda då jag på fredag åker till Falun för en sprintuppföljning med landslaget. Det ska bli kul men också viktigt då det är ett forum för att stärka sprint inom Sverige.