SM i Umeå var efterlängtat på många sätt. Inte minst för att det är SM och att jag älskar att springa SM. Alla de bästa är med och det är mycket som står på spel, det tar fram det bästa ur en! Dessutom var det mitt tolfte raka SM med chans på den tionde raka finalen, och dit ville man ju gärna.
Sedan SSG Wind Sprint hade jag gjort några riktigt fina pass hemma och jag gick in i mästerskapet med gott självförtroende och med förhoppningar om att springa bra. Vädret i Umeå var riktigt bra också så det fanns verkligen fina förutsättningar att springa fort. När det var dags för försök kände jag att jag hade en liten seg känsla i kroppen och att jag var lite stel i sätet. Jag försökte skaka av mig det men under försöksloppet blev det ganska påtagligt. Inte riktigt den känsla man vill ha när det är dags för säsongens hittills viktigaste lopp.
Nivån på detta SM var den bästa på bra länge, så därför bestämde jag mig för att ösa på i semifinalen för att kunna säkra en plats i finalen. Tack vare lite massage och behandling av kunnigt folk på plats kunde jag få mycket av stelheten att släppa vilket gjorde mig lugnt, men den lilla sega känslan i kroppen var tyvärr kvar. När skottet gick i semin fick jag en OK start men inte så bra som de har varit. Ett kämpigt lopp utan riktigt flyt och där jag spände mig gjorde att jag kom fyra och fick förlita mig på tid till finalen, något som lyckligtvis räckte och jag hade säkrat min tionde raka SM-final.
Inför finalen blev jag ganska lugn. Jag intalade mig själv att jag bara skulle försöka göra det bästa av det, att jag helt enkelt fick acceptera att kroppen inte kändes på absoluta topp och att jag skulle försöka överraska från bana ett. Med den inställningen kändes det bäst inför finalen, bättre än de tidigare loppen. När skottet gick kom jag iväg bra och accelererade fint upp till toppfart och hittade en ganska fin avspänning i toppfartslöpningen. Jag kände att jag var ganska långt framme, men visste inte riktigt. Strax innan mållinjen blev jag lite ivrig och började fälla mig för tidigt, något som möjligtvis kostade mig en medalj. Via TV-bilderna ser man att det ser ut som om jag har bronset vid 95 m, men att Nil de Oliveira och Erik Hagberg kom med hög fart och pressar sig förbi i sista sekunden.
Trots allt detta är jag ändå nöjd. Säsongen hittills har varit lite strulig med en bra början, sedan en skada och nu är jag på väg tillbaka. Att ta sig till varje SM-final i ett decennium är jag väldigt stolt och nöjd över och att jag tog en femteplats efter att ha kommit in som sjua till finalen och så när knipit bronset tycker jag är väldigt bra. Nil de Oliveira har också varit skadedrabbad och kämpat sig tillbaka vilket gör hans brons välförtjänt.
Jag är inte nöjd med säsongen i stort och jag längtar redan till nästa lopp! När det är vet jag inte riktigt, men jag hoppas att det är snart. För jag är sugen att springa fort!
Tack alla som hejat på mig och för ert stöd. Det hjälper och värmer!