Det börjar dra ihop sig mot operation. På måndag drar jag ner till Göteborg för inskrivning på IFK-kliniken/Orthocenter kl 07:00 för att via artroskopi få min CAM och Pincer bortfräst. Än så länge är jag väldigt exalterad och jag har faktiskt inte reflekterat särskilt mycket över att det är en operation jag ska genomföra. Just nu känns det bara som något jag måste göra för att kunna driva min karriär framåt och få mina bästa år framför mig. I dagsläget känns nedsövningen mest nervöst, men de som gjort det säger att det inte är så farligt.
Den lilla träning jag har gjort de senaste veckorna har känts i ljumskar och inåtförare vilket med största säkerhet kan relateras till mina stela höfter. Det känns lite spännande att tänka på vad som kan hända när de är normalviga och därmed förhoppningsvis kan ge mig bättre förutsättningar att tillgodogöra mig träningen bättre. I somras var det extremt när jag behövde som inför EM närmare två timmars uppvärmning för att få igång kroppen. Visst gick det, men det är ju inte riktigt på de premisserna man ska maxa.
Vad som händer efter operationen är rehab i alla dess former. Träningen måste vara väldigt lugn och inte forcerad på något sätt och det viktigaste blir ju att få kroppen till ett normalläge efter operationen. Jag har fått ett rehabprogram med mig som jag ska genomföra, och allt utöver det får nästan ses som en bonus i alla fall i början.
I veckan var Pernilla hos mig och åkte hem idag tyvärr. Vi har haft några riktigt fina dagar tillsammans vilket var härligt. Träning har hunnits med såklart, besök hos nära och kära samt en fruktlös svampplockning. Vi firade vi också sex år tillsammans, sex år med 100 m emellan. Vad gör man inte för kärleken. 🙂