Jag återhämtade mig bra efter slakten på Balders senast. Tack och lov var dramat med 300-ingen endast i en akt och inte alltför slitsamt. Efter några dagars vila och en lugn och fin helg i återhämtandets tecken var det åter dags för sprint idag i form av överhastighet. Överhastighet är kul! Det är en svindlande känsla att springa så fort som maskinen hjälper en med och målet är sedan att replikera det på tävling. För er oinvigda i sprinterlöpningens ädla konst innebär det att man, med hjälp av en maskin, springer en sträcka, förslagsvis 60 m, där maskinen drar en framåt vilket gör att man springer några procent fortare än vad man kan göra “för egen maskin” så att säga. Maskinen drar en i ett tunt snöre och så ska man springa på för allt vad man har så man håller jämna steg. Utmanande, och kul, och dagens pass var inget undantag. Två lopp med maskin och ett utan senare var passet klart och ytterligare en bit i pusslet formtoppning hade lagts. Det återstår att se på fredag om det har löpt väl ut. Bättre och bättre för varje gång, som min kompis Johannes brukar säga.
I söndags kändes det som om sommaren kom tillbaka lite efter några veckor med halvdant väder. Söndagen tillbringades på en brygga och i en sjö strax söder om Sundsvall, mestadels i vågrät position. 19 grader bjöd vattnet på men det kändes faktiskt inte så kallt. Toppen var 24 c för några veckor sedan men det var inga problem nu att vara i ett bra tag trots att kvicksilvret låg under 20. Skönt och uppfriskande och härligt att åka ifrån staden ut på landsbygden för lite lugn och ro. Det brukar vara ett bra recept innan tävling. Stugan som mamma och pappa har därute ligger vackert vid sjön och det är lätt att koppla av när man är på ett sånt ställe.
Till helgen blir det inte bara roligt för att SM ska avgöras. Min bättre hälft Pernilla kommer också dyka upp för att titta och sedan hänga med mig upp till Norrland. Det är bra för jag börjar längta väldigt efter henne, hoppas dagarna fram till fredag går fort!