Hela sprintvärlden har vänts upp-och-ner under detta mästerskap. Usain Bolt började med att sätta ett nytt fantastiskt världsrekord på 100 m och följde upp det med det än mer fantastiska 19,30 på 200 m. Jag trodde inte att han skulle kunna ta det det här mästerskapet, men han visade prov på en enorm styrka och talang och raderade ut Michael Johnsons “omöjliga världsrekord” på distansen, det som inte gick att slå. Vilken kurva han gjorde, och vilket upplopp. Den här mannen har skrivit om historieböckerna och kommer göra det flera gånger till.
Som grädden på moset pulveriserade Jamaica det gamla världsrekordet på 4×100 m också där Asafa Powell svarade för en helt otrolig sistasträcka. När han får springa fritt och utan press är han helt fantastisk. Hade han haft den hastigheten när han sprang 100m-final så undrar jag om inte Usain hade fått springa på hela vägen in för att vinna guldet. Jag hoppas verkligen att Asafa kan “bounce back” som han gjorde efter Osaka ifjol. Det unnar vi nog alla honom.
Det är svårt att sätta ord på otroliga prestationer av det här slaget. Man använder lätt alla superlativer som finns och när den ena prestationen avlöser den andra blir man lätt mållös. Jag satt och gapade som en fågelholk när han sprang 19.30. Att säga ordet “fantastiskt” räcker nästan inte till ibland. Samtidigt måste man vara nyanserad.
Överallt i bloggar och debattinlägg ser man ordet doping förknippas med Usain Bolt. Jag tror inte han är dopad, jag tror det är världens största talang som hittat rätt idrott. Han har varit världsklass som 15-åring, och man stoppar inte en 15-åring full med steroider på Jamaica, det finns inte någon organisation som kan stå bakom det. Då och då kommer det idrottare som är skapade för en viss idrott. De kan heta Ingemar Stenmark, Michael Jordan, Rafael Nadal och Muhammed Ali. Jag har aldrig hört dopingprat om de ovan nämnda. Och att Jamaica beskylls för doping för att de har ett fantastiskt mästerskap; det är ingen som höjer på ögonbrynen när kineserna tar alla gymnastikguld, Etiopien alla långdistansguld och Australien alla simguld. Bara för att en sport utvecklas betyder det inte doping, det är naturligt med framsteg. Och framsteg sker sällan med en jämn takt, det kan bli ketchupeffekt.
OS är snart slut och då får man hantera sin “POD – post olympic depression”. Det kan lämpigen avhjälpas med Finnkampen som avgörs i Helsingfors nästa fredag-lördag. Jag och längdhoppare Daniel Arnsten försvarar regionens färger där. Det ska bli otroligt kul och det kommer bli en lämplig säsongsavslutning.
Skolan och hösten drar snart igång. Jag ser faktiskt fram emot hösten riktigt ordentligt. Jag längtar efter att köra en massa skitträning med Daniel och sitta och diskutera träning och lidande med honom. Jag ser fram emot att komma hem kl 20 och vara trött som ett djur och ställa mig och laga mat, fast jag förmodligen kommer hata det om ett par månader. Nytt för denna säsong är att jag och Daniel och Håkan sticker till Stellenbosch utanför Kapstaden i Sydafrika för att träna en månad i januari. Bara en sån sak motiverar nåt kopiöst, snart avslutas en del av friidrotten, och en annan tar vid!