Tiden mellan inomhussäsongen och utomhussäsongen går som vanligt snabbt, och nu är jag i Italien med resten av landslaget för två veckors träningsläger. Sedvanligt har vi åkt till Formia som alltid bjuder på vackert väder, god mat och inte minst utsökta träningsförutsättningar. Formia är perfekt för träningsläger och det känns lite som att komma hem när man åker hit. Det är ju trots allt tionde gången jag är här…
Det är en stor skillnad att vara här nu mot för åtminstone de två senaste åren. Jag är med och kör för fullt med resten av gängen och behöver inte ägna mig åt rehabilitering vid sidan om. Senast det hände var 2014, och då var kroppen inte riktigt med i matchen. Nu är premisserna annorlunda och det är riktigt skönt. Jag har verkligen längtat efter att vara med och köra växlingar med de andra och kunna konkurrera igen.
Hittills har vi hunnit med ett stafettpass med hög kvalitet, och tre stycken lite mer lågintensiva. Vi har hjälp av stafettmaestron Simone Collio från Italien som coachar oss och ger oss bra återkoppling på vad vi bör tänka på. Tidigare har avståndet mellan oss löpare när vi växlat varit ett problem. Vi har ofta sprungit upp i ryggen på varandra och då har hastigheten på pinnen sjunkit och vi har tappat tid. Därför var avstånd temat för det första kvalitetspasset. Vi körde åtta lopp tillsammans och övade på att hitta ett bra avstånd när vi skulle lämna över pinnen, helst att både inkommande och utgående löpare har helt sträckta armar vid överlämningstillfället. Jag sprang tillsammans med Tom och Felix Svensson, och vi fick till det bra tillsammans. Det känns kul inför sommarens stafettlopp! Alla som är här är taggade och verkar vara inspirerande. Lagkänslan är viktig när man ska prestera!